Tankar som väckts i Geneve, del 1

Inspirerad av en kort resa till Geneve, funderar jag mycket på vad det innebär att flytta som vuxen till en ny kultur. Jag blir utmattad bara genom att tänka på allt nytt som en nykomling konfronteras med - allt från hur man hälsar på sina grannar, hur man köper bussbiljett, trafikregler och öppethållningstider, varifrån hittar man rätta matingredienser etc. till ny bostad, nytt jobb med nya arbetsuppgifter och chef och förman samt kolleger. Då man blir tvungen att hantera så mycket stress är det förutsägbart att ens energi tar snabbare slut och man blir känsligare än vanligt och man mår inte så bra. Man börjar ifrågesätta sig själv och även små motgångar i vardagen känns oerhört stora. Ja, man går alltså igenom en kulturchock.

Man lär sig rätt så fort att uppskatta allt det man tidigare tagit för givet eller till och med helt medvetet velat lämna efter sig i sin gamla kultur. Om och om igen får man ju höra detta av människor som varit mycket borta "hemifrån". Jämföringsmekanismen i ens huvud förstärks drastiskt och det går int att undvika att tänka på allt det man lämnat efter sig i sin gamla kultur. Det här är ju en väldigt positiv sak i och för sig, då man lär sig att uppskatta det som är viktigt för en och att överhuvudtaget få reda på vad och vilka som är viktiga för en i livet.

Int sällan händer det också att då man befinner sig i den värsta kulturchocken och man är i ett tillstånd av dåligt självförtroende, börjar man lätt använda sig av försvarsmekanismen där man berömmer sin gamla kultur till nånting överlägset bättre än de andra. Om någon situation går riktigt snett, börjar man lätt skylla allt på den nya kulturen även om många saker i själva verket är lika utmanande eller "lika dåligt skötta" och ibland till och med "värre skötta" även i den gamla kulturen. Särskilt då det det är fråga om riktigt omvälvande och känsloladdade grejer i livet (såsom graviditet, föräldraskap, nytt parförhållande, sjukdom, klimakteriebesvär, skilsmässa, ny arbetsuppgift och övriga så att säga kriser i livet), tenderar man att analysera situationen lättare som om det berott på det usla systemet eller de usla människorna där på det nya stället. Risken till att falla i sådan fallgrop är stor och man börjar jämföra kulturer och dess medlemmar i dimensionen bättre och sämre, även om man alltid i alla omständigheter vägrat och fortfarande vägrar att kalla sig en rasist.

Oho, klockan är mycket... To be continued...